Plogens fotbollsblogg

 

Är du blind domardjävel?

 

Ensam kommer han till arenan. En timme innan matchstart packar han upp sin väska ur bilens bagageutrymme och sätter kosan mot sitt lilla omklädningsrum. Han vet om att hans närvaro inte är bejublad. Inga highfives på vägen och ingen kommer att gratulera honom efteråt, vid en bra insats eller trösta honom efteråt vid en dålig match. Allt han kan hoppas på, är att folk glömmer bort honom. Om ingen lagt märket till honom har han inte klantat sig alltför mycket och då kan han vara nöjd. Uppmärksamhet är för honom nästan uteslutande negativt. Sjutton gånger har han blivit omnämnd i tidningen av någon tränare. I sjutton av dessa fall var det i form av mer eller mindre orättvisa sågningar.

 

I bästa fall växlar han några ord med några bekanta, hälsas välkommen av hemmalagets ordförande och förvisas in i den lilla domarskrubben. Hans utrustning är svart dräkt, kulspetspenna, klocka och två kort i färgerna gult och rött. Till idrottsplatsen har han kört av okänd anledning. Visst, han skall döma – men varför? Är det för att han behöver de 710 kronorna som matchen inbringar före skatt? Eller är det för att han har ett genuint intresse av domslut och fotboll? Under matchen kommer folk att skrika åt honom. Publiken kommer ifrågasätta hans domslut, kasta okvädesord efter honom och idiotförklara hela hans väsen. Spelarna kommer att ifrågasätta hans syn, hans omdöme, hans spelförståelse, hans kondition och hans personlighet. Han kommer bli anklagad för att favorisera, för att bestraffa i onödan och för att helt enkelt vara helt jävla värdelös. Det är inte ofta han tar med sig barnen till matchen med andra ord. Det är lätt att förstå. Något enklare är det att förklara för femåringen, varför pappa förlorade, än att förklara varför hela läktaren hatar pappa.

 

Mannen i svart väljer alltså att lämna hemmets lugna vrå för att under 90 minuters tid bli utskälld, ifrågasatt och dumförklarad och detta för blygsamma 710 kronor. Man får inte heller glömma att domarna generellt är bättre än vad spelarna är. En domare med fem felbeslut på 90 minuter blir sågad vid fotknölarna medan en halvfet vänsterback i Kornhult kan komma undan med 27 felpass, konstant felpositionering under 90 minuter och tre inlägg som samtliga varit närmare grannens staket än motståndarnas straffområde. Men andra ord, domaren får oförtjänt med stryk men kommer likt vinterkräksjukan tillbaka varje år. Vad i hela fridens namn kan få en person att agera så? Förvisso har en del speciella personer passerat i revy genom åren men att dumförklara en hel yrkeskår, känns smått överilat och inte kan väl samtliga svartklädda domherrar, i hemlighet vara smygmasochister som finner njutning i förnedringen? Genom att något närmare studera rättskiparna, kan kanske sanningen hittas. Enligt min erfarenhet av de svartklädda – och som ni förstår så är den inte helt vetenskaplig - så kan de något förenklat delas in i tre olika kategorier;

 

Den nedtryckte fascisten. Det här är domaren som alla avskyr men som själv bryr sig lika lite om kritiken, som lastbilschaufförer om hastighetsbegränsningar. I södra Halland finns det några fina exemplar på dessa diktatorer, vars stora nöje i livet – gärna med ett leende på läpparna - består av, att visa det röda kortet till förtvivlade fotbollsspelare. Den nedtryckte fascisten är förmodligen en tämligen olycklig människa. I äktenskapet med hustrun har han förmodligen den undergivna rollen. Han städar, han oljar utemöbler och byter bajsblöjor på ett sätt som skulle få Gudrun Schyman att gråta glädjetårar, samtidigt som han jämt och ständigt får höra hur värdelös han är. Förmodligen möts hans matlagning av suckar och frynande näsa, hans uppträdande vid parmiddagar av skam och hans tafatta förförelseknep på lördagskvällen efter några glas rödtjut av avsmak och huvudvärk. Kort sagt – han har det jävligt tufft.

 

Något mer spekulativt var gissningsvis inte heller barndomen alltför lysande. Pappan var auktoritär som Margareth Thatcher och lillpojken fick förmodligen tidigt lära sig att veta hut. Skolgången präglades av mobbing och fysiska övergrepp. Kanske hånskrattade hela klassen när lillen utsattes för kalsongreppet och hans underbyxor av märket Hello Kitty blev offentliga. Förmodligen blev han alltid vald sist på idrotten, fick hoppa hage med tjejerna istället för att kasta boll med killarna och första kyssen var i årskurs nio med skolans panelhöna, som i sin tur var så full, att hon kunnat kyssa en bäver på Skånes djurpark.

 

När sen lillkillen fått antydan till mustasch, slutat kissa i sängen och bytt kommun för att slippa mobbarna – med andra ord blivit vuxen - var det sedan dags för hämnden. Som kvarterspolis på gatan röt han gärna åt landhockeyspelande barn, som störde friden och blev känd för sin arroganta och överlägsna stil mot det lätt utvecklingsstörda mackbiträdet på den lokala bensinstationen. Domarrollen passar honom som handsken. Äntligen får han stå på toppen. Han njuter. 90 minuter på Munkavallen är för honom en personlig vendetta, ett slag tillbaka, på all skit som livet kastat på honom. Det arroganta leendet, de provokativa domsluten, vetskapen om att det är han som bestämmer, ger kickarna och känslan av makt, som varit så frånvarande i så många andra delar av livet. När han får visa ut en högerback för snack och dåligt uppförande, reser sig nackhåren av välmående. När han får stå och vifta med det gula kortet mot en spelare som råkat utbrista ”nej” efter ett domslut känner han sig stenkåt och när han till sist får avvisa hela motståndarlagets avbytarbänk pga att deras vattenflaskor har fel färg, så känner han sig som Gud allsmäktige. Skulle han dessutom få tillfälle att varna en spelare för att tröjan inte är korrekt nerstoppad i byxorna, så är fascisten nära på att komma i brallorna av ren eufori.

 

Fascisten har också ett oerhört öga för detaljer och nästan en manisk besatthet av regler. Ordet flexibel är inte direkt det första han skriver ner på sitt CV. Ingen annan domare bryr sig nämnvärt över att vänsterbackens ena benskydd är något kortare än det andra men fascisten kan reglerna och ger med glädje ett gult kort för detta hemska brott. Inte heller brukar den generella domaren räkna hur många sekunder målvakten håller i bollen innan han sparkar iväg den. Huruvida proceduren tar fyra, sex eller åtta sekunder spelar ju egentligen ingen roll men för fascisten är detta lika viktigt som att borsta tänderna. Skulle målvakten hålla i bollen en halvsekund längre än tillåtna sex sekunder så blåser han med glädje av spelet, halar upp det gula kortet och dömer frispark till motståndarna. Ytterligare en besatthet han har är att kolla linjer, främst då straffområdeslinjen. Allt som oftast låter han straffskytten slå om straffen eftersom någon eller några av spelarna rusat in två tiondelar för tidigt i straffområdet.

 

Avslutningsvis är ytterligare ett särdrag att fascisten aldrig har fel. Att diskutera med honom är som att diskutera moral med Usama bin Ladin. Det går bara inte. Fascisten är i alla lägen, oavsett vad som skett, helt övertygad om att han inte gjort fel. Skulle han mot förmodan i efterhand inse att offsiden var felblåst eftersom en spelare stått kvar på mållinjen när hörnan slogs så börjar han ljuga. Kanske hittar han på att spelaren stod inne i målet och därför inte var på planen. När argumenten tryter kan han alltid börja vifta med det gula kortet och göra sig onåbar för vädjande spelares önskningar.

 

Den nedtryckte fascisten kör till matchen med glädje. Hans motiv är inte pengar. Inte heller glädje över att vara utomhus eller att få välbehövlig motion. Istället är det makten som lockar. I samma stund som han blåser igång matchen, glömmer han den gnatande kärringen där hemma, pappans skällande efter varje nerkissat lakan och de elaka kommentarerna i skolan. Här på den gröna mattan är det han som är kung. Pipan är hans vapen, hånet hans signum och den svarta domardräkten en symbol för alla hans drömmar om ett lyckligt liv.

 

En annan typ är den betydligt mer omtyckte idealisten. Han är i motsats till fascisten, inte svartklädd som en jakt på makt och jakt på revansch. Istället är begrepp som sammanhållning, föreningsliv och sociala kontakter idealistens stora passion. Självklart röstar han på sossarna och tycker såklart att domararvodet, gott kunde vara några kronor högre, eller i alla fall pensionsgrundande. Engagemanget i domarklubben är totalt och antagligen prenumererar idealisten på posten som kassör. Till matcherna kommer han med gott humör, låter sig gärna bjudas på det halvljumma kaffet i plastmugg och ser med förtjusning fram emot att diskutera det senaste skvallret, med allt och alla som häckar kring omklädningsrummen. Idealisten ser det som en självklarhet att hålla sig uppdaterad kring vad som händer i föreningarna. Han bemöter alla med ett leende och sätter stort värde i att behandla alla lika. Matchrapporter och laguppställningar behandlas lika ömt och noggrant, som forskare behandlar dödahavsrullarna. Under matchen försöker han i motsats till fascisten hålla låg profil, med förhoppningen att hans emellanåt bristande förmåga att döma korrekt skall döljas av en trevlig personlighet. För idealisten är domarvärlden enormt viktig. Ofta hörs han tala om att vi måste värna om att ungdomar blir intresserade av att döma och han kan inte förstå, hur en så pass viktig fråga som domares rätt till avdrag för arbetskläder, inte är en större fråga inom riksdagen.

 

Karakteristiskt för idealisten är hans nitiskhet och noggranna approach. Självklart kontrollerar han innan match, nätets kvalitet och påkallar mer än gärna den bakfulle vaktmästarens uppmärksamhet, om någon eller några maskor är för stora. Inte heller låter han matchen starta en sekund innan utsatt avsparkstid. Någon stackare kan ju i så fall missa de inledande tre minuterna av tillställningen och det kan inte idealisten stå rakryggad inför. Idealisten har också en varm sida. Är det över 18 grader i solen erbjuder han gärna en vattenpaus mitt i halvleken. ”Ibland måste man töja på reglerna” anförtror han förtroligt bortalagets tränare, när han låter spelarna svalka sig.

 

Idealisten blir beroende på sin faktiska förmåga att skilja på glidtackling och kapning, olika populär men blir i alla fall aldrig hatad. Till skillnad från fascisten, som spelarna lär sig avsky lika mycket som döden, så kommer ofta idealisten undan i det långa loppet. ”Man kan i alla fall prata med honom” brukar vara en vanlig kommentar bland spelare. Och kanske är detta exakt vad idealisten vill ha. Ett socialt nätverk, en fungerande domarorganisation, motion och folkhälsa istället för Facebook och fetma. Huruvida det var straff eller inte, är inte lika viktigt som att protokollet från årsmötet är korrekt justerat och om allt mot förmodan skulle skita sig och domslutet blev lika fel som Ludmilla Enquists bobsatsning, så kan ju alltid idealisten dra fram sitt triumfkort – endomarsystemet. Bristen på linjemän är idealistens räddningsplanka. Ofta hörs han medge – såklart för att skydda sig själv och sin med åldern bristande perceptionsförmåga – att det är i stort sett omöjligt att döma offside korrekt, utan linjemän. Förlåt assisterande domare.

 

En tredje karaktär är uppkomlingen. Uppkomlingen är färsk i domarklubben. Han är tämligen ung, kanske runt 20 – 25 år gammal och med det har han otaliga fördelar kopplade till sig. Förmodligen insåg han runt myndighetssträcket att han sög på att spela. Säkert var han vänsterback i b – laget trots att han var högerfotad. Där gjorde han minst skada. Medspelarna hoppades att han var sjuk och blängde besviket på honom när han äntrade omklädningsrummet. Bästa egenskapen var konditionen och träningsfliten. I övrigt var han lika meningslös som att läsa börsnoteringarna för en hjärndöd. En collie hade haft bättre placeringsförmåga. Vinterträningen var hans tid i rampljuset. Ständigt på plats i löparspåret ute på Hökafältet, konstant gnällandes över de äldres bristande träningsintresse. Kommentarer som ”hoppas fan inte de kommer med i a – laget när de inte tränar” är förenade med uppkomlingens misslyckade fotbollskarriär. När insikten om den bristande talangen nådde uppkomligen med full kraft – kanske efter en förnedrande bortamatch mot Lidhult, i vilken den stackars vänsterbacken uppträdde som en drogad uteliggare, snarare än fokuserad försvarare – började han förmodligen se sig om efter nya jaktmarker. Intresset för fotboll är enormt men med tanke på egna förmågan, är möjligheterna till lagledarroll eller dylikt minimalt. Det vore som att utse Behring Breivik till integrationsminister. Sista utvägen, sista sättet att ha kvar ena foten i den så älskade fotbollsvärlden – var att bli domare.

 

I början smög säkert uppkomlingen med sitt intresse. Att kvällarna ägnats åt att studera offsideregeln och tillåtna eller icke tillåtna armpositioner vid nickdueller, är inget som direkt kvalificerar sig på listan över de sexigaste samtalsämnena en lördagskväll. Snarare kändes det lite förbjudet. Ungefär som när han smygläste porrtidningar i barndomen eller i smyg försökte tvätta lakanen efter en ofrivillig nattlig ejakulering. Efter lite kurser, lite smygdömande på sjumannaplaner och ökat självförtroende, börjar sen stoltheten komma. Med patos i rösten förkunnar uppkomlingen, att han tänker börja döma. Omgivningen hånar honom såklart men hans kollegor i domarklubben har peppat honom. Fascisten har förklarat att spelarna är ”as som förtjänar att dö” och idealisten har präntat in i honom att ”utan domare dör fotbollen”. Nu smyger nykomlingen inte längre. Istället är han en nydanare som hälsar med käcka moves på tidigare kompisar, som han nu under 90 minuter basar över. På fester bedyrar han att han aldrig skulle ge Persson i Walldia några fördelar, bara för att de råkat vara bästa polare. Ute på planen är hållningen rakare än en ek. Att likna honom vid en stolt tupp är att förstora tuppens stolthet. Med trippande steg, modern klocka – gärna två stycken ifall den ene skulle helt dramatiskt stanna under matchen – och nytvättad skinande domardress, lever han ut. Inte bara är han bossen på planen, han är dessutom riktigt lovande. Hemma i pojkrummet fantiserar han om karriären. 2013 division sex med Hasslöv och Veinge. 2019 allsvenskan med AIK och Djurgården på Friends Arena. 2024 VM i något land som han inte hittar på kartan. Det är som att vara tio år igen och drömma om att avgöra VM – finaler på löpande band men istället för att se sig som målskytt, fantiserar uppkomlingen om att hitta den regelvidriga tröjdragningen i straffområdet, som alla andra missat men som till sist bekräftas av en reprisbild från Al – jazeeras sändningar.

 

Uppkomlingen kan bli populär men kan också bli jagad ut från arenan, av uppretade mobbar. Balansgången mellan cool och stroppig är jobbig att gå. Respekten är svår att skaffa. Klasskompisen Nisse skiter fullständigt i uppkomlingens tafatta försök att läxa upp honom efter en misslyckad tackling. Rutinerade mittbacken född 1969 anser självklart att uppkomlingen inte är torr bakom öronen och i publiken, muttras det över den oerfarne domaren och hur han skall klara av det heta derbyt mellan Hasslöv och Skottorp. För fascisten är superegot och förmågan att se ner på alla, den funktion som hindrar honom från att börja dricka och käka lyckopiller. Idealisten lever på att han saknar linjemän. Förlåt assisterande domare. Uppkomlingens bakdörr är åldern. Den missade straffen, den horribla offsideblåsningen och den bristande speluppfattningen – allt kan slätas över med att han är lovande. Klappar i ryggen från domarklubben, den gulliga artikeln i Laholms Tidning och flickvännen på läktaren som fantiserar om att domardressen vore en polisuniform istället är allt det som håller modet uppe. "